Amalia

För en dryg månad sedan fyllde en gammal stofil 40. Olle, som är en grå och torr vegetarian vill inte bli firad som de flesta människor. I bilen, en torsdag, på väg hem från vårt temporära hem i Kalmar bestämde han att vi skulle till Amaliagrottan för att försöka ta oss upp för Sveriges fetaste spricka.

Jag och Olle hade spenderat många timmar i Valdermarsvik hela Oktober, då en av de bästa sportturerna jag klättrat går där. En led Olle bultade upp för många år sen. Då annat kom i vägen, som husbygge och barn, 06 lade Olle leden på is. I våras gav han bort leden, som varit hemlig just för att den är så magisk, till Johan Luhr i 50 års present.

En led där det frossas i rörelser som är tillfredsställande. Ett välbehag i hela kroppen, även de försök man inte lyckas ta sig upp. Mannen utan fyrtio års kris hade ett mål, att göra sin led innan hans födelsedag. Vilket efter att bott på ett hostel likt ett Sovjetiskt fångläger, med ribbsängar och enbart greppbrädan som träningsmöjlighet, lyckades han elektrodansa sig upp för ”Olles 50års present”.

Detta var med fyra dagar tillgodo.

Helgen som kom var det dags för ett besök till de charmigt, djupa skogarna med älgjakt i småland. När man anländer under det abnorma tak av granit, anländer även känslan av respekt.

Väl uppe i taket blev vi utspottade när man minst anande det. Vi var de fem riddarna, bosatta i Norrköping. Med oss var även Erik Carlson, Lars Lindley och Krister Jansson. Alla upptejpade och upptagna med att försöka lista ut hur detta skulle gå tillväga. Jag tror ingen av oss riktigt förstod hur, men skillnaden på att hänga i ett tak med underarmarna uppätna är att det går alltid hänga lite till. Bara man vrider lite på sig.

På andra försöket kom jag förbi kruxet som inleder taket, detta genom ren vilja. Tio meter senare, som består av goa handjam, undantag med ett par meter fistjammande, var jag vid nästa krux. Läppen. Jag har inte mycket att jämföra med, knappt något alls. Men Torlines läpp på Häller var ganska likvärdig, men lite lättare. Efter mycket kämpande och fötterna runt, insåg jag att dubbelrep hade varit till nytta. Även den lättaste delen av allt blev en fight i ledens ära.
Tack Petter Restorp för att du gjorde det möjligt för oss dödliga att lyckas tro på det omöjliga, eller något i den stilen.

Senare på kvällen åt vi middag, lagad på öppen eld och drack berusnings drycker i form av champagne och flamberad glögg. Somnade under bar himmel och vaknade med solvik i tankarna.

Foto: Lars Lindley

Mellanrum.

Det är något speciellt med tiden mellan nu och sen, eller då, om man är av det mer bakåtsträvande slaget. Många musiker menar tex att de flesta kan lägga toner rätt, men att utnyttja mellanrummet är en konst som är svår att förstå sig på. De senaste veckorna har jag, Olle och David varit strandsatta i Kalmar. En stad utan överraskningar. En stad utan påhitt. En med tystnad och gråton, som skulle få vilken forna öststat som helst att se glamorös ut.

Att leva i detta tomrum, färdas samma trista E22:a, lyssna på samma tanter men framför allt gubbar, stofiler, som ringer in till "Ring P1". Allt det är ju så förbannat enkelt.

Detta vardagliga, trista, det är det som är tonerna. Det svåra är att veta vad man ska göra då man är ledig. Som får det andra, skiten, att lysa?

Attiraljer är bra. Ödmjuka förstås. Något att förknippas med. En kort tid där man inte vet vad som händer. Något oförutsägbart. En stund att drömma sig bort. Drömmar är oförutsägbara. Men bara då man sover. Är man vaken kan man drömma sig till vad som helst. Till en plats, tid eller sinnelag. Att drömma är att styra sig själv.

För ett tag sedan drömde jag om en jätte kompressor som sprutade rök, som en jamicansk blåspelsorkester. Det var fest.

Det finns ingen poäng. Inte nu. Det fanns det i ett tonlöst tillstånd. Men inte nu.

Mellanrum.

En film.

I våras började jag jobba på Kyrktak. En firma som åker runt i hela Sverige för att renovera och restaurera, ja just kyrktak. Jag blev satt i samma bil med Olle Wehlin. En gammal stofil som har sett bättre dagar, men har ibland några dagar då han är glad och pigg i sinnet.
Veckorna ser ungefär ut som på filmen. I alla fall de timmarna vi inte hänger i rep och sniffar tjära.
Målet är att sätta upp två boulder problem eller en repled vid varje kyrka. Vissa har blivit bättre, andra sämre.
Filmen är av mobilkamera stuket. Ni med känsliga ögon behöver ju inte ens försöka sig på den.

I närheten av svenska kulturarv. from Hampus Räf on Vimeo.

Som taget ur en hjärna på en 80-talist.

Sitter och äter hemgjorda kakor ur frysen, dricker kaffe och försöker analysera sommaren som gått.
Har fått i gång min vinylspelare som Twisted Christer gav mig för ett tag sen. Det var tydligen inte svårare än att sätta in sladden. Lasse hjälpte mig. Ett otroligt trevlig, men dyrt intresse.
Yoga däremot är billigt och bra för en smålänning som mig. Vilket har tagit mig från en trångsynt och fördomsfull människa till en salladsätande individ med ett vidgat periferi. Hade nämligen en period för ett par veckor sedan där allt bara öppnade sig. Jag blev medveten om min omgivning. Dessutom förstod jag den. Jag kände närvaro. Det kunde vara på motorvägen eller i affären. Kände en total tillfredsställelse. Vilket, när det tog slut gav mig en slags ångest, kanske för jag ville fortsätta vara där. Där bland färger och dofter, se mig själv utifrån och förstå. Saknaden var total när det försvann. En teori kan vara sockerbrist blandat med klätterbrist. Hjärnan är van vid ett eufori påslag blandat med adrenalin. När den då inte fick det var den tvungen att skapa sig ett eget godis.
Något jag också förstod mig på med hjälp av sockerbristens vägledning var det att sunt förnuft enbart består utav de mest primitiva tingen. Äta, bajsa, sova och kärlek. Av dessa fyra är det egentligen bara sömn man kan sakna men ändå vara nöjd. Gå runt och vara trött kan nog vara ett av de bättre stadierna att befinna sig i. Lyssna på fet pianojazz.
Sen har vi min lista, med det politiskt korrekta uttrycket, djävulens påfund. Den består av vildsvin, ormar, katter, fascist kärringar som skriver lappar och låser in ens kläder i tvättstugan och svanar.
Lite av min sommar, en kväll med förhoppningar om nästa vecka. Då, ja då blir det bohuslän.

Jag är en idiot.

Jag och Olle köpte oss några öl. Efter en 12 timmars arbetsdag i gassande sol, högt över gud på ett kyrktak, satte vi oss i bastun och diskuterade.
Jag menade att om man ska berätta att någon är en idiot är det bästa sättet att t.ex säga "Jag accepterar ditt resonemang, du är en idiot."
Olle menar att det bästa är "Du är en idiot, men jag accepterar ditt resonemang."
Jag var helt säker i bastuns hetta att detta var vad Votaire sa, men vid senare efterforskning kanske, "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem".
Jag antyder fortfarande att det inte är någon skillnad.
Vi samtalade även om ett klätterkollektiv där vi levde i lyckans dagar med solsken. Vi analyserade en dikt ur min farmors diktsamling från 1947 och avslutade kvällen med högläsning från Olles bok. En tantsnusk bok av dess värsta slag. Vi fick lära oss att vet man hur man använder en mobiltelefon är man en FBI-agent.

Idag fylls min dag av ambivalens, då jag inte kan bestämma mig vart, när och hur jag ska klättra. Nytur, Solvik eller köpa mig en liten luftmadrass och simma runt i Ågelsjön under sjöklippan. Fördel Ågelsjön är att man inte behöver veta hur man gör en symmetrisk dubbelåtta. För det var vad en kvinnlig Linköpingsinstruktör sa till en tjej på en grönt-kort kurs. "Nej, du kan inte få detta kort, då åttan inte är symmetrisk."
Måste skriva ett mail till Svenska klätterförbundet. "Kära svenska klätterförbund. Jag är idiot, för jag har klättrat med en asymmetrisk dubbelåtta i flera år. På sista tiden, då jag förstått att detta inte är regelmässigt rätt, har jag bara gjort en pålstek. Kan ni vänligen ta bort min försäkring, alternativt skicka numret en förstklassig linköpingsinstruktör?"

Förlåt, för helvete.

En filosofi jag försöker leva efter är en trångsynt och ganska elak tanke. "Det är lättare att be om ursäkt, än om lov." Det är en barnslig ide, men tycker om den. Jag förstår att man ska visa hänsyn, jag förstår moral till och med etik. Men till de små bitarna jag rör om i världen spelar det en mindre, nej snarare obetydlig roll, om jag försöker något annat än vara mig själv tillfreds.
I fredags gjorde jag fel. Jag är medveten om detta, så här kommer det. Förlåt till mig själv.
Hade jag varit förnuftig när frågan poppade upp i huvudet; ska jag dricka en hel box vin, inte en i storleken där men bara vill ha mer, utan en sån som aldrig vill ta slut, hade jag antagligen sagt nej. Nu ser jag mig själv som irrationell för det mest, likaså i detta fall, vilket ledde till; Ja det är klart du sak häva i dig en baginbox från Chile. Mår jag sämre? Inte längre, jag har ju bett om ursäkt.
Konsensus: Käre Gud, jag önskar bli religiös.

Knutbys hårdaste boulder av Sammy Dahlman.

Efter en vecka med för mycket klättring åkte jag med Sammy igår morse, eller han åkte med mig, han är ju numera bil lös, till Knutby. Inte för att jag hade någon kraft till något men för att bara vara en kompis.

Alpinstart. Klockan ringde åtta. Vi hönsade runt på lite klassiker. Sammy fick även till Footsteps. Men anledningen till att vi åkte var för att i onsdags var han sjukt nära på ett projekt i skogen. Efter att missat slut juggen på första försöket för dagen gick det bara sämre och sämre. Rent av skit. Han såg inte bara svag ut, även patetisk. Inte för han som sagt såg svag ut, snarare för att frustrationen i hans ögon började sakta men säkert ta all kraft han hade.
På det sista presset, han skulle med en buss kl ett, gick allt fel. Men "skit i det" tänkte Sammy, "jag ska inte förstöra ytterligare en helg genom att nästan lyckas åstadkomma något."
Jag skrek, Sammy svettades, grymtade, tror nästan han grät lite när han tog i så han sprack.
Knutbys än sålänge hårdaste boulder är född. "Där satt en Sammy Dahlman" med det brave and humbled förslaget på 8A+.

Sammy så lycklig, så lycklig.

Paradigm skifte.

Jag flyger ofta iväg i mina egna tankar, men ännu hellre i andras funderingar.
Grandelius hävdar att klättring är ett tidsfördriv. Att invänta ett tidsfördriv skulle vara fel.
Sammy Dahlman menar att vi aldrig gör något utanför klättringen. Den trygghet som finns där man precis vet vad man ska göra är enorm.
Jag menar att jag är lat, därför klättrar jag. Inte alltid för att jag vill, men för att jag vet inget annat. Samtidigt som jag känner mig som en idiot, lever jag som en, då jag går miste om personlig utveckling.
Detta tidsfördriv, som vilket annat; samboliv, veckolånga vinfyllor, tv-spels maraton, sex, jobb, ångest, dans, fotboll, musik, tobak m.m. är inget annat än ens personlighet. Plocka bort ett och man får ett monster.

Sammy försöker sluta snusa. För att inte bryta ihop totalt äter han konstant. Här har han hållit upp nästan 40 timmar.

Rickard Ekerhed stnnade i Götelaborg.

Salt till sill.

Gå i Eriks fotspår genom att läsa tidningarna på Klättertorpet.

Jag utan framsteg på Knutbys hårdaste slabb.

Sammy var sjukt nära på projekt.

Erik och Sammy.

En torskfiskares bekännelse.

Jag åkte för en vecka sedan ner till Uddevalla för att hämta Erik Grandelius. Det skulle bli några spännande dagar med solsken, sill, RP:s och sill.

Som på en öde ö levde vi i Klättertorpet med förhoppningar att livet inte skulle lämna denna idyll. Ölen i kistan var på kvällarna det vi lugnade nerverna med. Det och salt.

Under veckan har vi diskuterat ordet rigorös, jag hade fel, ordet jag sökte var drakonisk. Ja, vi hade hybris. Vargjakt är okej och norrmän har ett ologiskt språk.

Jag har hönsat runt på massa sjuor och åttor och börjar känna mig stabil. Grejen med kilar är att de sitter alltid lite bättre än man tror. Som en torskfiskare menar. "Kilen är inte OK, men jag vill ju klättra nu. NU!" Inte om två år.

Ticklisten för Erik: Veckans Värsting (förplacerat), Electric Avenue, Gamzati, Goa Brunetter os, Rätt Lätt os, Trampoine, Aid av TorLine. En ny start till Hippodromen. Säkert något jag glömt.

Jag fick göra Torline med monster runout, två års flash, Trampoline os i regn, Fueled by coffe... os, Rätt Lätt 2go, Klart Svår 2go, Gamzati, Sience Friction os. Cannape i en repa os. Har även fallit endel, vilket känns bra.

I lördags fick Erik ragg av en norska, men lyckades med denna blick skrämma iväg henne. Det är för övrigt hennes vin som vi super på då hon gick på toa. Lundapågens miserabla raggningsskämt om någon norrman och blinkers gick inte hem, han försökte då rädda situationen genom att förklara att han egentligen skämtar om socialt underställda grupper, så som homosexuella och invandrare.

Det är tur han är stark, för något annat är han inte.

Senaste dagarna.

Har varit sjuk, inflammerat ögonskit.

Moderniserat mina skor. Det är inte lika smidigt som filmen visar. Hittar inte filmen igen men det såg sjukt enkelt ut. http://fiveten.com/products/accessories-detail/4280-stealthr-paint-kit
Stealth Do it yourself kit. Vad jag slet. Men jävla vad det ska tåkrokas.

Var på Lucky 7 igen. Nu är seriefiguren Olle Welin förevigad på insida biceps. Bakfull som få, låg jag på britsen och kved. Då jag blev bjuden på massa öl igår av jobbet som avskedspressent. Trevligt var det.
Olle Welin.

Bohuslän, ett län i väst.

Har ofta tänkt att Bohuslän åker man till om man har ATC:n på när man klättrar, skorna i en karbin i selen och hänger i topprep. Ja, precis så är är det. Men fan vad kul det är.
Drog dit, ensam, för att fira en riktig svensson klätterpåsk. Ensamt blev det inte, då Magnus Eriksson tog hand om mig. Med det menar jag att han lurade upp mig på massa klassiker för att sedan ha världens tålamod och psyke att följa på mina ankare. Speciellt då frågor som "om den sitter upp och ner, gör det något?" Nej bättre lärare kan man inte ha.
Han lurade bland annat upp mig på Dynamo, en rak 8, som om man lyssnar till namnet förstår man cruxet. Innan hoppet har man en mässings kil som man lagt blindt vid fötterna, står på smear och hoppar. Potentiellt markfall, ja. Läskigt, ja.
Utöver detta har jag gått massa andra klassiker som; Focus aka Abra kadabra, Masken, Enduro hörnet, Pyspunka, Granitbiten, Hallon, Jamsprickan 2, Goa Brunetter och några fler. Alla Flash/onsight utom Focus. Varför kom jag inte på det här med kil tidigare.

Skitkil vi foten på Dynamo. Foto av Björn Baris Saetnan.

Har lärt mig massa annat också;Fladdermöss är ett flygande däggdjur. Folk som fryser är Idioter eller Nysvenskar. Blöder man på ovansidan handen när man klättrar kan man inte kalla det klättring. 20 cl whiskey är väldigt mycket för lite för fyra dagar. Det finns bara ett Bohuslän i Sverige som är som Bohuslän. Hyra kan bytas mot fågelholksbygge. Badar man havsbad i april är det kallt. Säkringsmannen är nykter m.m.

Martin Fransson i nyktert tillstånd.

Johan har även gjort sin födelsedags present.
Olle bultade upp för några årsedan ett projekt som är det bästa jag någonsin klättrat på. Det lades på is ett tag och nu gav han bort det till Johan Luhr i 50-års klapp.

Bilden Olle skickade på en ganska nöjd gubbe.

På väg mot stagnation.

Eftersom helgen var vitare än påvar överlag och energin därför på topp, gav jag mig i uppgift att göra saker jag inte gjort de senaste söndagarna.
Vakna i normalt tillstånd.
Springa.
Klättra.
Laga mat.
Promenera.
Fota.
Lyssna på Queens of the Stonage.

Fototest av nytt bildredigeringsprog.

Nästa helg är jag ledig. Om det nu blir att följa mina vänners fotspår till Göteborg för fest. Eller nyutveckling av sten, ad-ekvat etik och prekär klättring med Olle Welin, återstår att se.

Kollektiv livet.

Rätt färdig men rättfärdig.

Sömn är ett betydelselöst tillstånd om man är vaken. Vaken är man. Men nätt och jämt. Det brinner i horisonten. Vid museet 250 meter bort. Ljuset som slår bort allt mörker som varit vardag i flera år. Eller två månader. Ingen stress. Bara zombies som jag. Zombies med nikotin, koffein och B12 brist. Zombies som klättrar på väggarna. Eller på block. Block som är torra. Granit. Sandsten. Jag tittar mig om. Ser inget ljus. Ett moln. Snart är vi där. Vinets och ostarnas land. Ett land i horisonten som ler.

Like a virgin

Efter upprepade påtryckningar från lägre ort har jag slutligen gett upp..

Härmed skriver jag mitt första blogginlägg..eller va fan, skriver o skriver..Lägger upp några bilder.

Förvänta er inte för mycket nu ungdomar för jag är helt novis på den här typen av sociala medier..

The Lille Mats project och lille Hampus..

Olles mössa!