Knutbys hårdaste boulder av Sammy Dahlman.

Efter en vecka med för mycket klättring åkte jag med Sammy igår morse, eller han åkte med mig, han är ju numera bil lös, till Knutby. Inte för att jag hade någon kraft till något men för att bara vara en kompis.

Alpinstart. Klockan ringde åtta. Vi hönsade runt på lite klassiker. Sammy fick även till Footsteps. Men anledningen till att vi åkte var för att i onsdags var han sjukt nära på ett projekt i skogen. Efter att missat slut juggen på första försöket för dagen gick det bara sämre och sämre. Rent av skit. Han såg inte bara svag ut, även patetisk. Inte för han som sagt såg svag ut, snarare för att frustrationen i hans ögon började sakta men säkert ta all kraft han hade.
På det sista presset, han skulle med en buss kl ett, gick allt fel. Men "skit i det" tänkte Sammy, "jag ska inte förstöra ytterligare en helg genom att nästan lyckas åstadkomma något."
Jag skrek, Sammy svettades, grymtade, tror nästan han grät lite när han tog i så han sprack.
Knutbys än sålänge hårdaste boulder är född. "Där satt en Sammy Dahlman" med det brave and humbled förslaget på 8A+.

Sammy så lycklig, så lycklig.