Att bo med en amerikan.

Hip-Hop, Dexter, amerikanska plättar och svagt ljus öl har präglat mitt liv i ca två veckor. Detta sedan jag flyttat ihop med Walker. Nej inte "Walker", utan en annan Walker. Det finns tydligen fler. Dani, killen Walker reste hit med, hade förhoppningar om att göra Katalonien osäkert, skadade sig snabbt på någon pocket i detta hav av kalksten och beslöt sig för att låta rummet han hyrde överlåtas i min ägo. Han flydde hem till jobb i Kalifornien. Jag har därför sovit i en säng, haft ett riktigt kök med ugn och varmvatten. Visst har det kostat en del. Men jag tror det har varit värt det. För när jag flyttade in var min kropp paj. Allt var ganska jobbigt. Fukten som bildas i bilen när det blir minus på nätterna och runt 15 grader på dagarna gör att bilen förvandlas till ett hamam.

Reanult Kangoo

Nu med en veckas klättring i Oliana ser det lite annorlunda ut. Jag är super taggad och vill inte åka hem redan. I Oliana sprang jag på krimpleden Mon Dieu, en slabbig historia (jämfört med alla andra leder där, den hänger väl över 10 grader) och fick känna på pump som väldigt sällan tidigare. Jag upptäckte att jag har inte krimpat sen Solvik. Denna gick ner av ren vilja, tummarna har nämligen blivit lata och vill inte stanna kvar på pekfingrarna. En av de bättre på resan. Går att jämföras med Femme Blanche i Céuse. Efter detta har jag mest hängt på Picos Pardos. En 35 meter lång resa som sakta men säkert äter upp ens hud.
Kruxet efter ca 12 meter har två pinchar som är skit, långa avlåsningar och franska knäböjj. Knäböjj så man tror att knät ska poppa ut. Toppen består av vass härlig svart kalksten på otroligt stora tufor. I love bad pinches, thats my fucking problem.

Jag tror tyvärr inte jag hinner få ihop den innan jag reser hem över jul. För första gången ska jag lämna ett projekt. Oftast planerar jag att inte skaffa mig ett projekt innan hemfärd, klarar helt enkelt inte pressen på mig själv att sända. Men denna gång är det annorlunda. Leden i sig är något sagolikt. När man firar av från toppen med blicken fäst på linjen spelar det ingen roll om man blöder på tummarna eller fått en ny flapper. Jag vill bara upp igen.
Daila Ojeda kom med några tröstande ord. Vilket jag tolkade helt fel först. Hon sa, (fast inte på svenska) "du ska testa leden till höger efteråt, den är hårdare till graden i boken, men samma som Picos Pardos." Jag förstod först när Walker klev på mitt projekt för att testa, mannen är en dryg dm längre och hoppar över tre handflytt och fem fot flytt.
Oliana är inte bara ett ställe med världsklass på leder, utan också en bottenlös motivationskälla. Ondra och Sharma jobbar på projekt. När Adam går på är alla samlade med popcorn och cervesa för att uppleva "The Ondra Show". Kritpåsar flyger, skrik och tårar. Han vill. Men det går inte. Chris är mer lugn och sansad. Hoppar över klipp och låter vem som helst säkra honom. Snuddar vid marken varje gång.
I början av januari kommer jag tillbaka.

Popcorn poppas.

 

 

 

The Ondra Show.

Kalas

Igår bar det av för två finfina leder. Värmde upp på Energia Positiva, med som tur var hade krux uppe vid toppen när man väl var "uppvärmd". Kom ner för att säkra upp Mark. En engelsman med potential att snacka som få. En trevlig, men "rädd för att vara själv" liten man. Vilket är komiskt då han varit iväg sedan juni i sin van.
Efter detta gav jag mig iväg för L'Anarkistia. Leden som inte liknar mycket här i Bruxies, (bruxies betyder häxor. Häxor som fått mig paranoid. Häxor som gör att jag tittar mig två extra gånger över axeln när jag kliver ut ur bilen om natten för att pissa. Fan ta min skräck över att pissa i flaska...) genom att vara lite kortare, bara 20 meter, och hård från start. Kompression på småtufor och långa drag med hälar och skit. Det tog mig säkert tio försök att komma upp.
Är det inte fantastiskt hur grader skiljer sig? Även på samma klippa. Ta en annan i samma grad, Flix Flax. Jävligt mycket lättare, enligt mig. Sen har vi spanjoren bredvid mig som glider upp för Anarkisten men blir som en nybörjare på Flix Flax.
När jag klippte ankaret på L'Anarkistia innebar det att jag gjorde min femtionde 8a eller hårdare på led. Femtio stycken. Det är ju för fan helt jävla sjukt. Hur mycket tid är inte det? Den första jag gjorde var antagligen Hydran, i Seglora, 2009 tror jag. Innan dess hade jag klättrat några i Verdon, Sydafrika och Gorge du Tarn, som antagligen varit lite för snälla. Så föreställningen om att varit bättre än jag var skedde två år tidigare. Vilket egentligen är helt oväsentligt. Det sjuka är tiden. Tänk om jag lagt ner samma tid på att lära mig ett nytt språk. Jag hade antagligen talat franska, spanska, tyska, persiska och finska.
Eller på FreeCell, detta underbara patiens spel som håller mig sällskap om kvällarna. Jag skulle ju vara grym på det.
Men det är något med att stöta på en vad man tycker förfärligt hård led. I slutet av projekteringen är det inte leden man slåss mot utan sig själv.
Jag testade en 8c+. Där var det definitivt leden jag slogs mot. Men en dag vet jag (med än mindre språk kunskaper) att det är mig själv jag måste "straffa" för att komma upp.

Vad liten jag är.

Margalef och alla pockets skar upp mina små pittoreska fingrar så pass att motivationen sjönk i botten. Detta samtidigt som två månader på vägar och utan en riktig säng började göra mig lite trött.
När Norrköpings folket lämnat Spanien, styrde jag mot Terradets. Ett område jag varit vid en dag tidigare, för ca fyra år sedan. Då var jag magsjuk och satt mest i en buske. Nu däremot får jag klättra. Lite polerat, men det spar på huden.
Sprang på Jimmy Sundin med flickvän Maria och umgicks med dom tills de tyvärr var tvungna att åka hemåt. Hanna och Petter Restorp har även varit här. (Jag tror de bestämt sig för det efternamnet trots att tävlingen på bröllopet menade annat.)
Geir Söderin med familj är här. Jävlar vilken ödmjuk snubbe. Det är som om han sprider motivation likt en influensa.
Det bästa är den "farmor" jag sprang på i en sector lite högre upp, Regina. En tant som börja tipsa om 8:or hit och 8:or dit.
Jag blir nog kvar här ett tag. Speciellt med min nya sovplats med utsikt som skulle få den hårdaste att slappna av.

Att döda en vilodag.

Vaknade med förtvivlan över att det är vilodag idag. Jag var övertygad om att det är tisdag, men icke.
Efter ha vandrat runt lite på måfå, hittat en toalett och druckit lika många kaffe som hela spanska postkontoret, återvände jag med fasa till bilen för att hämta min bok. Vad jag upptäcker då, där efter att ha tryckt på nyckeln till öppnandet av dörren är numer mycket diffust. Surrandet slog emot mig som en glasdörr på fyllan. Det var som att stiga in i ny dimension, en där flugor åter var herrar över denna bedrövliga värld. Jag drabbades av panik. Det spratt lite i hela kroppen och jag var nära på att kräkas. Men svensk som jag är har jag lärt mig att man inte får visa några känslor.
Sedan följde två timmars intensivt städande. Allt åkte ur bilen. Allt. På en grusparkering för snåljåpar. Hittade inte den där gamla frukten. Hittade inte den där gamla blöta handduken. Hittade som tur var inget lik. Hittade ingenting.
När bilen nu var ren, (med lika många flugor kvar) körde jag så snabbt det går med en Kangoo till Lleida. Nedvevade rutor och full volym med Johnathan Richmans falsk sång, skrämde iväg några, tills jag entrade urbaniseringen av detta annars så döda landskap.
Jag spenderade ca 40 euro på flugsprej, flugfångare (en labyrint blandat av vatten och gift), mer gift och till sist något som heter citronella. Öste på allt medan jag var i stan för att nöjd vända åter. Insåg först i rondellen att jag var påverkad av allt gift, vilket jag tycker är det minsta man kan begära av 40 euro.

Spanien

Efter ett beslut om att skippa bouldering (min fot är fortfarande skit), styrde jag mitt rymdskepp mot Spanien. Fick sova vid gränsen då fransmännen har beslutat att visakort inte ska funka på bensinstationer.
Allt är mycket tranquillo och regnet som öser ner stressar mig inte det minsta.
Till min stora förvåning men mest beundran, kan spanjorerna hålla låda även mer än fransoserna. Min teori är att franska skolan bytt ut "engelska" mot "andas genom anus" och kan därigenom prata nonstop.
Det brukar vara jag som snackar och nu blir jag som ett litet barn, tittar storögt på deras byst för att se om jag kan utskilja någon rörelse. Men allt verkar stilla. Som de pratar utan att det sipprar ut någon luft. Eller som didgeridoo musiker. Cirkulärt. Nej, det måste funka som för fransmännen.
En dag när solen skiner ska jag fråga. Men idag ska jag bara dricka café con leche, försvinna i en bok och äta en curry.

Frankrike

Att åka till baguetternas land är alltid lika spännande. Speciellt med en stukad fot och första stopp i Cèuse. Korta dagar, då solen stekte på ovanligt mycket, styrde mig till Gorge du Tarn för att se om min nyvunna uthållighet och förmåga att lösa komplexa flytt onsight gett utdelning. Och visst har det hänt något. Tennessee är sektorn för den som vill känna på pump på riktigt. Första reporna är ca 30 meter och förlängningarna som fortsätter till 70 om man nu tycker det är kul. Härom dagen lyckades jag slå mig upp för Les alier des desir, something something. 55 meter och en dryga tjugo minuter senare firade jag med världens största lössnus och en fuckyou pose.
Jag försöker laga olika rätter varje dag och äter mina vitaminer.
Jean Michelle Jarre gör sig grymt bra i mitt rymdskepp. För kangoon är verkligen ett rymdskepp. Knackar och slår.
Upptäcker ostar som smakar gudomligt och gudar som luktar ost. Tyskar... Som denna, som stod och pissade på stigen. Min första reaktionen blev "ohh grose!" var han svarar, "ja ja, grose, danke kön".

Skrevpost.

I vintras då jag var i Turkiet fick jag ett mail på Lamebook. I mailet var det en kille som frågade om han kunde komma ner och klättra med mig. Han hade semester ett tag och ville likt mig fly Sverige.
Jag, som antagligen var mitt uppe i ingenting, trodde att den här killen var en annan kille som jag inte har någon personkemi med. Jag såg framför mig hur jag svek David när jag ville klättra på en sektor som inte passade honom, hur konstig mat han åt, vilken dålig musik han somnade till och hur mycket han snarkade.
Det blev ett ganska kort mail tillbaka där jag skrev saker som "du får gärna komma ner, men jag kommer antagligen hänga med någon annan".
Vad jag inte visste, var att David inte var David, utan en annan David som jag också träffat snabbt. David som är en så go gubbe.
Som igår, när jag hade gett upp att få försöka på Skrevfångaren. Regnet låg i luften och alla jobbade. Jag ringde David och han var absolut på. Han älgade på de 20 minuterna till sjöklippan. Släpade mig i ett kort koppel fastspänd i selen bakom. Byggde stand medans jag insåg att jag glömt mina torra skor. Arg som man blir viftade jag med armarna och lyckade bli stungen av en geting. "Det här kommer inte hända idag", tänkte jag.
Då kom solen fram. Jag lyckades torka mina skor med ett par strumpor. Getingen var antagligen död, för bakdelen satt kvar, men inte huvudet. Konstiga djur det där. Vad är deras mål med livet, egentligen? Tur man inte är en geting, tänkte jag medan jag gjorde mig fri från selen vid vattenbrynet.
Uppe vid kruxet var jag otroligt kallpumpad, men eftersom klippan var kall lyckades jag nypa mig till tops. Uppe på toppen, efter en HighFive ville jag göra den igen. Som en fransos sa till mig på en led jag en gång projekterade i Gorge du Tarn, (läs med fransk accent)"Ahh this route, yeah it is so funny, I just climbed it twice!"
Andra gången var minst lika fin som första!

Här är lite bilder från David Dahlin.

Vilan på mitten.

In i kruxet.

Skrevfångaren, som Erik beskrev att leden fick sitt namn ifrån.

Nöjd och trygg över att det var David som skulle leka Hasselhof om något hände.

It was so funny, I just climbed it twice.

Adrenaline stinn.

Igår visade Erik Carlsson mig en tur han satte upp för två år sedan. Skrevfångaren, en linje på bortre sjöklippan. Då var det ett gammalt projekt från "gamla" föraren och vad som krävdes var byte av ankare och borstning. Lars Lindley och Erik började jobba sig igenom denna 15 meters tur med kruxet de sista fyra meterna, där man ska byta en spricka till en annan. Vertikalt och tekniskt hårt på små smear och skit grepp. Det sitter två bultar innan och genom kruxet, och sprickan under säkras naturligt.
Erik fick ihop den, men Lasse som fortfarande har kvar sitt slutspelskägg borde åka ut nu när den är ren igen.
Erik firade ner mig och redan då bestämde jag mig för att den här ska solas. Med hybris från i fredags tänkte jag att det kan ju inte vara värre än Liemannen.
Första toprepsförsöket gick åt helvete och kruxet kändes vidrigt. Gled av okontrollerat mest hela tiden.
Herr Carlsson firades ner och borstade åter upp hela leden åt mig. Som en sen födelsedagspresent.
Nästa toprepspress gick bra och även om jag inte gled genom kruxet så gjorde jag den. Magnus Eriksson, den utvandrande profeten och alpinisten lärde mig förra året att gör man en led på topprep, ja då måste man gå på press. Sagt och gjort. Fast först en kaffe och ett kilset fastknutet på repänden för att titta djupet. Ryktet säger nämligen att ett sjöodjur villar precis där. Mellan höften och pekfingret, fyra till fem meter djupt och jag bestämde mig för att det inte ligger några sjöodjur och vilar precis där. Det vidriga är att leden börjar i en slabb som övergår i vertikalt.
Jag blev åter nedfirad och satte fast en kil som handtag. Kunde plocka av mig selen och skickade upp repet. Nu var jag ensam igen. Starten som inte är svårare än 6+/7- kändes ganska jobbig  i solskenet. Men vart inte pumpad när jag kom upp till kruxet som gör leden till den 8+ den är. Däremot lite oense med mina fötter var de skulle stå. När jag kommer genom kruxet och tror att jag är hemma, då sticker vänster handen och vänster foten samtidigt. Jag flyger. Länge.
Ser väggen framför mig i 12-13 meter och landar i vattnet en meter ut. Det är tyst.
När jag märker att jag inte slagit i något fyllas jag av det Loreen hävdar hon ger. Det känns som hon är i mig, fast på ett bra sätt.
Förhoppningsvis tillåter vädret mig att testa igen innan jag drar söderut. Behöver dock någon med mig som är villig att ta ett bad om det behövs.

Erik laddar upp med hembakt kyljäst bröd.

På tork.

Detta har hänt...

I våras sa jag upp mig och lyckades som vanligt hamna på ett nytt jobb.
Erik Massih skickade en topo på mail och frågade om jag skulle med till Aladaglar. Multipitch i bergen.
Jag skrev tillbaka "Ja".
Jag var omotiverad men lyckades efter två månaders episk träning och förnedring av bland annat Anna Gärdsmo, en 16 åring som är saddist, att komma i någorlunda om inte bra form.
Vi åkte till Turkiet och upplevde Rolando Larche. Italienaren som inte har några ballar, alt världens största. Jag var rädd, Erik var rädd, Rolando var på andra sidan bergen och skrattade så det åskade runt oss.
Hemma ett par timmar för att byta ut t-shirt mot skjorta, lånad skjorta. Bröllop i Bohuslän. Restorp och Melin blev fru och herrmelin. Vilken skiva det vart, Anders "Ankan" Lanz, med band spelade hela natten lång. Ben-Hurs intro kan inte längre kallas länge. Att de orkade spela låt efter låt, hit efter hit. Grymt bra!
Tillbaka till mitt älskade Solvik och två månader i Stockholm lär har inspirerat mig då jag gjorde en ny link up mellan Assel och IPS. Räven & Korpen. Å för att ingen ska bli sur (Mr. Bosma), man behöver inte klättra den.
Även en nytur som startar i Rocky och slutar i Akapellas ankare blev gjord, No Country For Old Men, 8/8+, mix. Uppenbar linje som jag vet många har sneglat lite på, de flesta gubbar. Massih, Jansson, Wehlin...
Men ikväll hände något extra speciellt.
Jag lyckades släpa ut min vän Olle till sjöklippan för lite umgänge. Tanken var att leka runt, skratta och kanske ett bad. Men på något sätt hamnade jag på Liemannen, en arete längst till höger på stora väggen. Jag har testat dws:a denna tur förra året, men aldrig vågat ta mig förbi första kruxet. Men med en upp pumpad Wehlinare som står på hyllan under och spottar, kände jag helt plötsligt ingen skräck. Vid femton meters höjd har Olle en monolog om hur jag inte bör fortsätta. Men det fanns inte en chans att jag gör om den vidrigaste hälkroken som lagts sedan Appartenance i font http://cafeclimb.blogspot.se/2011/03/den-lilla-fontanfilmen.html 
titta 4,12 in.
Över nästa bulle in i en vidrig spricka med smersteg började jag bli riktigt fokuserad. Olle var tyst. Allt som hördes var kardborren från hans skor, då han simmar bättre barfota. Ett sista move, en chansning och sen lättare till tops.
En av de bästa prestationerna jag gjort, att lyckas hålla ihop det nästan tjugo meter över vattnet, på en vertikal arete med en hylla under. Är fortfarande gira och kan inte sluta le.

Framtiden...
Jobba på min fars hus ett par veckor och sedan dra söderut.
Närmsta framtid...
Solvikolisten i mig skriker.

Lika som bär

David, eller numera Doris hävdar att Paranormal activity är världens bästa skräckfilm. Jag är be-rädd att påstå att denna man har fel.