Adrenaline stinn.

Igår visade Erik Carlsson mig en tur han satte upp för två år sedan. Skrevfångaren, en linje på bortre sjöklippan. Då var det ett gammalt projekt från "gamla" föraren och vad som krävdes var byte av ankare och borstning. Lars Lindley och Erik började jobba sig igenom denna 15 meters tur med kruxet de sista fyra meterna, där man ska byta en spricka till en annan. Vertikalt och tekniskt hårt på små smear och skit grepp. Det sitter två bultar innan och genom kruxet, och sprickan under säkras naturligt.
Erik fick ihop den, men Lasse som fortfarande har kvar sitt slutspelskägg borde åka ut nu när den är ren igen.
Erik firade ner mig och redan då bestämde jag mig för att den här ska solas. Med hybris från i fredags tänkte jag att det kan ju inte vara värre än Liemannen.
Första toprepsförsöket gick åt helvete och kruxet kändes vidrigt. Gled av okontrollerat mest hela tiden.
Herr Carlsson firades ner och borstade åter upp hela leden åt mig. Som en sen födelsedagspresent.
Nästa toprepspress gick bra och även om jag inte gled genom kruxet så gjorde jag den. Magnus Eriksson, den utvandrande profeten och alpinisten lärde mig förra året att gör man en led på topprep, ja då måste man gå på press. Sagt och gjort. Fast först en kaffe och ett kilset fastknutet på repänden för att titta djupet. Ryktet säger nämligen att ett sjöodjur villar precis där. Mellan höften och pekfingret, fyra till fem meter djupt och jag bestämde mig för att det inte ligger några sjöodjur och vilar precis där. Det vidriga är att leden börjar i en slabb som övergår i vertikalt.
Jag blev åter nedfirad och satte fast en kil som handtag. Kunde plocka av mig selen och skickade upp repet. Nu var jag ensam igen. Starten som inte är svårare än 6+/7- kändes ganska jobbig  i solskenet. Men vart inte pumpad när jag kom upp till kruxet som gör leden till den 8+ den är. Däremot lite oense med mina fötter var de skulle stå. När jag kommer genom kruxet och tror att jag är hemma, då sticker vänster handen och vänster foten samtidigt. Jag flyger. Länge.
Ser väggen framför mig i 12-13 meter och landar i vattnet en meter ut. Det är tyst.
När jag märker att jag inte slagit i något fyllas jag av det Loreen hävdar hon ger. Det känns som hon är i mig, fast på ett bra sätt.
Förhoppningsvis tillåter vädret mig att testa igen innan jag drar söderut. Behöver dock någon med mig som är villig att ta ett bad om det behövs.

Erik laddar upp med hembakt kyljäst bröd.

På tork.