Mellanrum.

Det är något speciellt med tiden mellan nu och sen, eller då, om man är av det mer bakåtsträvande slaget. Många musiker menar tex att de flesta kan lägga toner rätt, men att utnyttja mellanrummet är en konst som är svår att förstå sig på. De senaste veckorna har jag, Olle och David varit strandsatta i Kalmar. En stad utan överraskningar. En stad utan påhitt. En med tystnad och gråton, som skulle få vilken forna öststat som helst att se glamorös ut.

Att leva i detta tomrum, färdas samma trista E22:a, lyssna på samma tanter men framför allt gubbar, stofiler, som ringer in till "Ring P1". Allt det är ju så förbannat enkelt.

Detta vardagliga, trista, det är det som är tonerna. Det svåra är att veta vad man ska göra då man är ledig. Som får det andra, skiten, att lysa?

Attiraljer är bra. Ödmjuka förstås. Något att förknippas med. En kort tid där man inte vet vad som händer. Något oförutsägbart. En stund att drömma sig bort. Drömmar är oförutsägbara. Men bara då man sover. Är man vaken kan man drömma sig till vad som helst. Till en plats, tid eller sinnelag. Att drömma är att styra sig själv.

För ett tag sedan drömde jag om en jätte kompressor som sprutade rök, som en jamicansk blåspelsorkester. Det var fest.

Det finns ingen poäng. Inte nu. Det fanns det i ett tonlöst tillstånd. Men inte nu.