Skrevpost.

I vintras då jag var i Turkiet fick jag ett mail på Lamebook. I mailet var det en kille som frågade om han kunde komma ner och klättra med mig. Han hade semester ett tag och ville likt mig fly Sverige.
Jag, som antagligen var mitt uppe i ingenting, trodde att den här killen var en annan kille som jag inte har någon personkemi med. Jag såg framför mig hur jag svek David när jag ville klättra på en sektor som inte passade honom, hur konstig mat han åt, vilken dålig musik han somnade till och hur mycket han snarkade.
Det blev ett ganska kort mail tillbaka där jag skrev saker som "du får gärna komma ner, men jag kommer antagligen hänga med någon annan".
Vad jag inte visste, var att David inte var David, utan en annan David som jag också träffat snabbt. David som är en så go gubbe.
Som igår, när jag hade gett upp att få försöka på Skrevfångaren. Regnet låg i luften och alla jobbade. Jag ringde David och han var absolut på. Han älgade på de 20 minuterna till sjöklippan. Släpade mig i ett kort koppel fastspänd i selen bakom. Byggde stand medans jag insåg att jag glömt mina torra skor. Arg som man blir viftade jag med armarna och lyckade bli stungen av en geting. "Det här kommer inte hända idag", tänkte jag.
Då kom solen fram. Jag lyckades torka mina skor med ett par strumpor. Getingen var antagligen död, för bakdelen satt kvar, men inte huvudet. Konstiga djur det där. Vad är deras mål med livet, egentligen? Tur man inte är en geting, tänkte jag medan jag gjorde mig fri från selen vid vattenbrynet.
Uppe vid kruxet var jag otroligt kallpumpad, men eftersom klippan var kall lyckades jag nypa mig till tops. Uppe på toppen, efter en HighFive ville jag göra den igen. Som en fransos sa till mig på en led jag en gång projekterade i Gorge du Tarn, (läs med fransk accent)"Ahh this route, yeah it is so funny, I just climbed it twice!"
Andra gången var minst lika fin som första!

Här är lite bilder från David Dahlin.

Vilan på mitten.

In i kruxet.

Skrevfångaren, som Erik beskrev att leden fick sitt namn ifrån.

Nöjd och trygg över att det var David som skulle leka Hasselhof om något hände.

It was so funny, I just climbed it twice.

Adrenaline stinn.

Igår visade Erik Carlsson mig en tur han satte upp för två år sedan. Skrevfångaren, en linje på bortre sjöklippan. Då var det ett gammalt projekt från "gamla" föraren och vad som krävdes var byte av ankare och borstning. Lars Lindley och Erik började jobba sig igenom denna 15 meters tur med kruxet de sista fyra meterna, där man ska byta en spricka till en annan. Vertikalt och tekniskt hårt på små smear och skit grepp. Det sitter två bultar innan och genom kruxet, och sprickan under säkras naturligt.
Erik fick ihop den, men Lasse som fortfarande har kvar sitt slutspelskägg borde åka ut nu när den är ren igen.
Erik firade ner mig och redan då bestämde jag mig för att den här ska solas. Med hybris från i fredags tänkte jag att det kan ju inte vara värre än Liemannen.
Första toprepsförsöket gick åt helvete och kruxet kändes vidrigt. Gled av okontrollerat mest hela tiden.
Herr Carlsson firades ner och borstade åter upp hela leden åt mig. Som en sen födelsedagspresent.
Nästa toprepspress gick bra och även om jag inte gled genom kruxet så gjorde jag den. Magnus Eriksson, den utvandrande profeten och alpinisten lärde mig förra året att gör man en led på topprep, ja då måste man gå på press. Sagt och gjort. Fast först en kaffe och ett kilset fastknutet på repänden för att titta djupet. Ryktet säger nämligen att ett sjöodjur villar precis där. Mellan höften och pekfingret, fyra till fem meter djupt och jag bestämde mig för att det inte ligger några sjöodjur och vilar precis där. Det vidriga är att leden börjar i en slabb som övergår i vertikalt.
Jag blev åter nedfirad och satte fast en kil som handtag. Kunde plocka av mig selen och skickade upp repet. Nu var jag ensam igen. Starten som inte är svårare än 6+/7- kändes ganska jobbig  i solskenet. Men vart inte pumpad när jag kom upp till kruxet som gör leden till den 8+ den är. Däremot lite oense med mina fötter var de skulle stå. När jag kommer genom kruxet och tror att jag är hemma, då sticker vänster handen och vänster foten samtidigt. Jag flyger. Länge.
Ser väggen framför mig i 12-13 meter och landar i vattnet en meter ut. Det är tyst.
När jag märker att jag inte slagit i något fyllas jag av det Loreen hävdar hon ger. Det känns som hon är i mig, fast på ett bra sätt.
Förhoppningsvis tillåter vädret mig att testa igen innan jag drar söderut. Behöver dock någon med mig som är villig att ta ett bad om det behövs.

Erik laddar upp med hembakt kyljäst bröd.

På tork.

Detta har hänt...

I våras sa jag upp mig och lyckades som vanligt hamna på ett nytt jobb.
Erik Massih skickade en topo på mail och frågade om jag skulle med till Aladaglar. Multipitch i bergen.
Jag skrev tillbaka "Ja".
Jag var omotiverad men lyckades efter två månaders episk träning och förnedring av bland annat Anna Gärdsmo, en 16 åring som är saddist, att komma i någorlunda om inte bra form.
Vi åkte till Turkiet och upplevde Rolando Larche. Italienaren som inte har några ballar, alt världens största. Jag var rädd, Erik var rädd, Rolando var på andra sidan bergen och skrattade så det åskade runt oss.
Hemma ett par timmar för att byta ut t-shirt mot skjorta, lånad skjorta. Bröllop i Bohuslän. Restorp och Melin blev fru och herrmelin. Vilken skiva det vart, Anders "Ankan" Lanz, med band spelade hela natten lång. Ben-Hurs intro kan inte längre kallas länge. Att de orkade spela låt efter låt, hit efter hit. Grymt bra!
Tillbaka till mitt älskade Solvik och två månader i Stockholm lär har inspirerat mig då jag gjorde en ny link up mellan Assel och IPS. Räven & Korpen. Å för att ingen ska bli sur (Mr. Bosma), man behöver inte klättra den.
Även en nytur som startar i Rocky och slutar i Akapellas ankare blev gjord, No Country For Old Men, 8/8+, mix. Uppenbar linje som jag vet många har sneglat lite på, de flesta gubbar. Massih, Jansson, Wehlin...
Men ikväll hände något extra speciellt.
Jag lyckades släpa ut min vän Olle till sjöklippan för lite umgänge. Tanken var att leka runt, skratta och kanske ett bad. Men på något sätt hamnade jag på Liemannen, en arete längst till höger på stora väggen. Jag har testat dws:a denna tur förra året, men aldrig vågat ta mig förbi första kruxet. Men med en upp pumpad Wehlinare som står på hyllan under och spottar, kände jag helt plötsligt ingen skräck. Vid femton meters höjd har Olle en monolog om hur jag inte bör fortsätta. Men det fanns inte en chans att jag gör om den vidrigaste hälkroken som lagts sedan Appartenance i font http://cafeclimb.blogspot.se/2011/03/den-lilla-fontanfilmen.html 
titta 4,12 in.
Över nästa bulle in i en vidrig spricka med smersteg började jag bli riktigt fokuserad. Olle var tyst. Allt som hördes var kardborren från hans skor, då han simmar bättre barfota. Ett sista move, en chansning och sen lättare till tops.
En av de bästa prestationerna jag gjort, att lyckas hålla ihop det nästan tjugo meter över vattnet, på en vertikal arete med en hylla under. Är fortfarande gira och kan inte sluta le.

Framtiden...
Jobba på min fars hus ett par veckor och sedan dra söderut.
Närmsta framtid...
Solvikolisten i mig skriker.