Igår bar det av för två finfina leder. Värmde upp på Energia Positiva, med som tur var hade krux uppe vid toppen när man väl var "uppvärmd". Kom ner för att säkra upp Mark. En engelsman med potential att snacka som få. En trevlig, men "rädd för att vara själv" liten man. Vilket är komiskt då han varit iväg sedan juni i sin van.
Efter detta gav jag mig iväg för L'Anarkistia. Leden som inte liknar mycket här i Bruxies, (bruxies betyder häxor. Häxor som fått mig paranoid. Häxor som gör att jag tittar mig två extra gånger över axeln när jag kliver ut ur bilen om natten för att pissa. Fan ta min skräck över att pissa i flaska...) genom att vara lite kortare, bara 20 meter, och hård från start. Kompression på småtufor och långa drag med hälar och skit. Det tog mig säkert tio försök att komma upp.
Är det inte fantastiskt hur grader skiljer sig? Även på samma klippa. Ta en annan i samma grad, Flix Flax. Jävligt mycket lättare, enligt mig. Sen har vi spanjoren bredvid mig som glider upp för Anarkisten men blir som en nybörjare på Flix Flax.
När jag klippte ankaret på L'Anarkistia innebar det att jag gjorde min femtionde 8a eller hårdare på led. Femtio stycken. Det är ju för fan helt jävla sjukt. Hur mycket tid är inte det? Den första jag gjorde var antagligen Hydran, i Seglora, 2009 tror jag. Innan dess hade jag klättrat några i Verdon, Sydafrika och Gorge du Tarn, som antagligen varit lite för snälla. Så föreställningen om att varit bättre än jag var skedde två år tidigare. Vilket egentligen är helt oväsentligt. Det sjuka är tiden. Tänk om jag lagt ner samma tid på att lära mig ett nytt språk. Jag hade antagligen talat franska, spanska, tyska, persiska och finska.
Eller på FreeCell, detta underbara patiens spel som håller mig sällskap om kvällarna. Jag skulle ju vara grym på det.
Men det är något med att stöta på en vad man tycker förfärligt hård led. I slutet av projekteringen är det inte leden man slåss mot utan sig själv.
Jag testade en 8c+. Där var det definitivt leden jag slogs mot. Men en dag vet jag (med än mindre språk kunskaper) att det är mig själv jag måste "straffa" för att komma upp.



Att sakna någon så mycket som jag saknar dig gränsar obehagligt (eller vackert) nära till homosexualitet.
SvaraRaderaÅhh Samir. När min fot blir bra, ska vi bouldra då? Och kramas?
SvaraRaderaBouldra och kramas... Det tåls att säga flera gånger... Bouldra och kramas... Att två ord kan smaka så fantastiskt. Jag åker hemåt runt 13:e mars. Din fot tordes vara bra tills dess. Om du har tid över att bouldra och kramas runt den tidpunkten så borde du och jag göra det tillsammans. Vart kvittar, bara det är du och jag Hampus. Bouldra och kramas.
SvaraRadera