Kalas

Igår bar det av för två finfina leder. Värmde upp på Energia Positiva, med som tur var hade krux uppe vid toppen när man väl var "uppvärmd". Kom ner för att säkra upp Mark. En engelsman med potential att snacka som få. En trevlig, men "rädd för att vara själv" liten man. Vilket är komiskt då han varit iväg sedan juni i sin van.
Efter detta gav jag mig iväg för L'Anarkistia. Leden som inte liknar mycket här i Bruxies, (bruxies betyder häxor. Häxor som fått mig paranoid. Häxor som gör att jag tittar mig två extra gånger över axeln när jag kliver ut ur bilen om natten för att pissa. Fan ta min skräck över att pissa i flaska...) genom att vara lite kortare, bara 20 meter, och hård från start. Kompression på småtufor och långa drag med hälar och skit. Det tog mig säkert tio försök att komma upp.
Är det inte fantastiskt hur grader skiljer sig? Även på samma klippa. Ta en annan i samma grad, Flix Flax. Jävligt mycket lättare, enligt mig. Sen har vi spanjoren bredvid mig som glider upp för Anarkisten men blir som en nybörjare på Flix Flax.
När jag klippte ankaret på L'Anarkistia innebar det att jag gjorde min femtionde 8a eller hårdare på led. Femtio stycken. Det är ju för fan helt jävla sjukt. Hur mycket tid är inte det? Den första jag gjorde var antagligen Hydran, i Seglora, 2009 tror jag. Innan dess hade jag klättrat några i Verdon, Sydafrika och Gorge du Tarn, som antagligen varit lite för snälla. Så föreställningen om att varit bättre än jag var skedde två år tidigare. Vilket egentligen är helt oväsentligt. Det sjuka är tiden. Tänk om jag lagt ner samma tid på att lära mig ett nytt språk. Jag hade antagligen talat franska, spanska, tyska, persiska och finska.
Eller på FreeCell, detta underbara patiens spel som håller mig sällskap om kvällarna. Jag skulle ju vara grym på det.
Men det är något med att stöta på en vad man tycker förfärligt hård led. I slutet av projekteringen är det inte leden man slåss mot utan sig själv.
Jag testade en 8c+. Där var det definitivt leden jag slogs mot. Men en dag vet jag (med än mindre språk kunskaper) att det är mig själv jag måste "straffa" för att komma upp.

Vad liten jag är.

Margalef och alla pockets skar upp mina små pittoreska fingrar så pass att motivationen sjönk i botten. Detta samtidigt som två månader på vägar och utan en riktig säng började göra mig lite trött.
När Norrköpings folket lämnat Spanien, styrde jag mot Terradets. Ett område jag varit vid en dag tidigare, för ca fyra år sedan. Då var jag magsjuk och satt mest i en buske. Nu däremot får jag klättra. Lite polerat, men det spar på huden.
Sprang på Jimmy Sundin med flickvän Maria och umgicks med dom tills de tyvärr var tvungna att åka hemåt. Hanna och Petter Restorp har även varit här. (Jag tror de bestämt sig för det efternamnet trots att tävlingen på bröllopet menade annat.)
Geir Söderin med familj är här. Jävlar vilken ödmjuk snubbe. Det är som om han sprider motivation likt en influensa.
Det bästa är den "farmor" jag sprang på i en sector lite högre upp, Regina. En tant som börja tipsa om 8:or hit och 8:or dit.
Jag blir nog kvar här ett tag. Speciellt med min nya sovplats med utsikt som skulle få den hårdaste att slappna av.