Jobbsökarskola hos Hampo.

I förgår var jag full. Andra gången på resan. Jag kommer oftast på de bästa idéerna i detta tillstånd. Att jobba på campingen kanske vore något.

Ägaren, Tobi och jag började prata. Jag beskrev min syn på hanns situation. En ganska lortig camping som skulle må bra av lite äkta skandinavisk handkraft. Han höll med och jag erbjöd mig att finnas där om något behöver fixas. Med ett undantag. Jag vill inte jobba varannan dag, eller var tredje. Inte om det är bra förhållanden heller, du måste förstå, jag är ju här för att klättra. Som sagt, vill du ha hjälp är det bara att säga till. Han bjöd på rom och uppskattade min uppriktighet. I botten av glaset fann jag en djup natts sömn och huvudvärk till frukost.

Over The Top.

http://vimeo.com/m/10990165

Denna led som har kostat mig mest hud och mental instabilitet än så länge på resan. Måste medge att Woods gör den med lite mer elegans än mig dock!

Idag är en välförtjänt vilodag som kanske, men bara kanske kommer avslutas med hamam.

De bästa av de bästa.

Under tre veckors tid har jag nu levt i symbios med kyla, sol, krita, lösdrivna hundar och norrmän. Men framförallt kalksten. Det var snart två, otroligt långa, år sedan jag klättrade på kalksten. Graniten är och kommer förbli det bästa som finns. Men att ge sig på en felvänd spricka 25 meter upp är något vackert och frustrerande på samma gång. 3dimision klättring när den är som bäst.

Idag är det åter vilodag, trots att jag lovade dyrt och heligt senast att detta inte skulle ske. Gav mig tid att titta på lite leder jag skickat. De bästa hittills, om någon nu skulle få för sig att följa mina råd är följande:

Collonist på Sarkit, en led utan uppenbara no-hands. Efter första ankaret påbörjas en tufa som vid kulmen får sitt krux i form av att man måste lämna den i sidled. Underbar linje. Det finns fem uppenbara linjer från start till topp på detta område och detta är en av dem. Ett måste.

Back on funny planet, Sarkit. En av de fem. En dubbeltufa som börjar 15 meter upp. Dit upp kan tyckas som en anmarsch, men icke. Då den vertikala gången innefattas av teknisk finesse och mjuka rörelser. Det finns en crimp för er som gillar sådant.

Turkish Airways, Anatolia. Inomhus i utomhusformat. Stora rörelser på få metrar. Detta på ett klarrött fält som övergår i grått.

Selamin aleykum, Magara. Grottan som aldrig vill bli blöt. Här går återigen en tufa, vacker. Först ensam, sen i par, senare grupp. Lite som oss människor. Övergår i stora hål, men jag är inte den enda som blev, eller kommer bli besviken vid upptäckande av juggar som inte infinner sig. Superb.

Fun in The sun, Mevlana. En teknisk gobit med höga fötter och cirkus konster. Kan upplevas som ett slagsmål mot huvudet, lita på fötterna.

Rock Republic, Mevlana. Bör klättras i skymning. Alla grepp är stora. Få är positiva. Pump fest i 25 meter. Även den mest rutinerade kan bli stinn.

Gizmo, Anatolia. En led som ser mycket ut långt ifrån. Ett antiklimax när man står under för att enbart återhämta sig och växa till fler flytt mellan skitställen än klättrare med dålig ekonomi.

Psycho Sheppard, Sarkit right. Dryga 30 meter jämn tufa. Oftast ställen som ger tillfälle att blicka ut över bergen och njuta av tillfället att bara vara sig själv för en stund!

Detta var ett kort urval ur de cirka 40 leder jag hunnit med i gradspannet 7a till 8a+.

En vilodag.

Uppvaknandet sker för tidigt, redan innan solens strålar når mitt tält. Ogenerat stövlar jag ut ur tältet. Enbart iförd långkalsonger, skor och ett halvt döende morgonstånd. Kokongen som hållit mig fången de senaste 11 timmarna har skapat ett otroligt tryck på min blåsa som snarast måste tömmas.

Nu är det försent. Att somna om är inte värt ett försök.

Tre timmar senare vaknar jag igen av att en tvångströja, för hårt spänd, får mig att drabbas av panik. Myror i en brinnande myrstack är tillsynes lugnare. Jag måste ut, men sitter fast.

Kaffet puttrar. Eller det komplement till kaffe jag fann i butiken. Ett pulver som hälls i en kopp jag roffar åt mig, då köket oftast är ett slagfält om servicen. Jag låter "kaffet" svalna, för att snabbare kunna tvinga i mig det.

Magen sätter fart. Jag väntar igen, för att ha något som abrupt och oförutsägbart kommer att avbryta tristessen jag vet väntar.

Att läsa frivilligt längre än tre timmar verkar omöjligt.

Promenerar.

Där i solen, denna förbannade sol, kan det inte regna? Då vore bitterheten i vart fall legitim. Där hänger dom för att realisera sina drömmar. Gör allt vad kropp och psyke tål för att uppnå frid. Den lilla stund då hybris infinner sig, på toppen av ännu en underbar tufa.

Drar mig tillbaka till verkligheten.

Lagar pasta på en enkel kok platta. Al dente. Nästan mjölig. Gasen går nämligen på tomgång. Når aldrig kokpunkt.

Där, halvvägs genom kastrullen, kommer en busslast med glada norrmän. Förväntansfulla och lyckliga av solskenet, packar de upp tält efter tält. För en stund rycks jag nästan med av deras lättsinniga beteende. Ler lite, för att endast upptäcka att "lägret" ska ha sitt epicentrum precis jämte mitt tält. Ett jättelikt tipi reses.

Måtte det bli morgon snart. Klarar jag bara denna vilodag, ja då lovar jag att aldrig vila igen.

Kväll, tidig natt, dags att somna. Jag ser ljuset i tunneln. Men allt jag hör är höga toner som aldrig dör ut. Allt detta pladder kan liknas en trasig toalett, en sådan som bara står och rinner, ett obegripligt ljud i bakgrunden.

När det väl blir tyst sommar jag in i ett moln, vitt skum.

Värme.

Åker på en eldriven sparkcykel in drömmarnas värld. Drömmar som kommer få vilken psykoanalytiker som helst att grimasera och fråga hur jag mår. Men just då sover jag och är närmare morgondagen än någonsin.